Senaste inläggen

Av incordemeo - Torsdag 31 jan 15:58

Räddsla gör en kall, frusen.

Alla de känslor som ingår under räddsla gör att jag fryser.

Det är som att kroppen använder all energi till de jobbiga känslorna, då finns det inte energi över för värmesystemet i kropppen.


Jag känner mig spänd- jag fryser

Jag känner mig ängslig- jag fryser

Jag känner mig bekymrad- jag fryser

Jag känner mig nervös- jag fryser

Jag känner mig speedad- jag fryser

Jag känner mig orolig- jag fryser

Jag känner mig osäker- kylan tränger sig på

Jag känner mig skräckslagen- jag är iskall


Poff! Värmesystemet ur funktion.


Räddslan, oron har slagit läger i min kropp. Jag försöker prata mig ur det. Jag pratar med dom som kan, dom som lyssnar, dom som råder, men jag fryser, fingrar och fötter är kalla, blodet når inte ut.

Var är min blodcirkulation?

Vem kan hjälpa mig med värmen?


Mest troligt är det bara jag själv som kan få igång värmesystemet. Genom att bearbeta, knåda och känna det jag känner. Ge mig själv mandat att tycka, känna gråta, få räddslan och oron ur systemet.

Det är bara jag som kan göra jobbet, bara jag som kan få igång värmesystemet i min kropp.


Och jag jobbar på det, det gör jag, det tar bara lite tid, det är många delar som behöver smörjas och förstärkas. Men fint blir det, och bra, och hållbart...

ANNONS
Av incordemeo - Tisdag 1 jan 21:22

Ser och läser på sociala medier att människor summerar och reflekterar över det gångna året.

Försöker för mitt inre att se, sumera och reflektera över mitt 2018.

Jag lyckas bara fånga en enda känsla.

Transportsträcka.


Men till vad?

Vart är jag på väg?

Frågor som ännu inte hittat sitt svar.


Men vad var då år 2018 för mig?


2018 var året jag fick följa min dotter genom en sorg, en sorg jag själv inte kunde förmå mig att känna, en sorg jag inte kunde identifiera mig i. Hon förlorade sin pappa. Han söp ihjäl sig innan han fyllt 40. Nä, jag sörjer inte honom, men jag känner sorg över ett livsöde, en sjukdom som så många är drabbade av, jag känner sorg över att min dotter blir tvungen att gå genom livet utan en pappa, jag känner sorg över att han aldrig lyckades uppbringa förmågan att ta emot hjälp, skapa modet att våga förändra. Det sörjer jag.

2018 var året jag fick vetskapen om att min son testat droger, och gillade det. Världen rasade! Det där jävla beroendet förföljer mig genom mina nära och kära. Jag vill inte! Kan inte människor bara sluta använda beroendeframkallande substanser!?

På tal om beroende...

2018 är också året då jag slutade snusa, sista biten av nikotinberoende bortaget från min kropp. Frihet!

2018 var året jag fick mitt livs första tillsvidareanställning. 41 år och aldrig haft en riktig anställning! Men det blev det ändring på detta år.

2018 är också året då mitt hjärta börjat tala högt, det är året då mitt inre skriker om vad som behövs, det är året då mina drömmar om hur jag vill leva, vem jag vill bli, vem jag är hörs tydligt, så tydligt inom mig. 2018 är året som jag inser att jag inte har modet att göra denna förändring...än.

Det kanske är just detta som är transportsträckan? Kanske är jag på väg mot förändringen?


Men 2018 är också året jag vandrade över Fulufjället, köpte min första kajak, tog en MTB-kurs och inte hade sex en enda gång...


2019 måste verkligen bli ett år av förändring!

ANNONS
Av incordemeo - 18 december 2018 12:21

Ett instängt hjärta.

Det känns som att mit hjärta är instängt, inlåst, sitter fast.

Jag längtar ut, hjärtat längtar ut.

Men hur längtar jag ut?

Vad längtar jag ut till?


Jag kastar långa blickar ut bland träden, rakt ut i skogen.

Där ute vill jag bo, där ute vill jag vara.


Vad hindrar mig?


Mina tankar kretsar mycket runt detta. Jag söker lugnet, jag söker ensamheten. Varför vill jag vara så ensam? Vad är det med ensamheten som är så lockande?


Min ryggsäck är tung och krävande. Mycket har jag lastat ur, slängt bort, men den väger än, eller väger, den kräver energi. Jag gör så mycket för andra, jag gör mycket för min egen del med, men det är ensamheten jag vill ha. Jag älskar de timmar jag får vara hemma ensam ibland och ibland blir det även en hel dag, lyx.


Jag drömmer om att göra en ensamvandring. Var? Det vet jag inte. Bara jag får vara ensam.


Livet har har varit mycket, livet har blivit för mycket. Och det som hänt är att jag kommit till en punkt där det inte finns mer att ge. Jag kan bara ge det jag måste, som att stötta mina barn, hjälpa dom frammåt. Jag måste jobba, mat på bordet och tak över huvudet är nödvändigt, men jag jobbar inte mer än jag behöver, dragit in på tiden, behöver inte heltid för att överleva.


När barnen är självgående ska jag låta mina steg följa blicken ut bland träden. När barnen har egna tak att leva under, ska jag bo nära, mitt i, inbäddad i, lugnet och tystnaden...


Av incordemeo - 19 november 2018 10:49

  


Jag har sparat semesterdagar. Inte konstigt alls, det är det många som gör.

Men jag har gjort det i rent egoistiskt syfte.

Jag drömmer om att få göra en ensamvandring. Inget storslaget. Bara få vara ute på en led, ensam, för att lyssna och känna in mig själv. Vilken känsla.

Har inte bestämt led än, har inte bestämt när än.

Men frihetskänslan har redan börjat kännas i kroppen min. Det kryper i benen och rastlösheten flyter genom kroppen. Den där rastlösheten som man känner när man står på startlinjen.

Kanske lite tidigt att känna den redan, väntan blir ju väldigt lång då. Men jag kan inte stoppa den. Vill ut nu, nu, nu.

Har inte gjort någon vandring på länge.

Ser på sociala medier hur människor är ute och njuter, äventyrar, gläds på lederna runt om i Sverige, i världen. Men jag är inte där. Det känns.

I somras blev det bara en flerdagars vandring. EN ENDA! Min kropp, mitt sinne, min själ behöver så mycket mer.

Men nu planerar jag, spanar runt, drömmer. Två veckor tänker jag ska bli mina, två veckor på en led någonstans i Sverige, vilken återstår att se…

Av incordemeo - 11 november 2018 13:36

Jag känner mig alltid mer ensam, ni vet den där toma djupa ensamheten som fyller ens inre, när jag är bland människor än när jag är mitt ute i skogen, naturen i tystnaden, i ensamheten.

När jag är bland människor blir det så tydligt att jag inte passar in. Jag är inte skapt för att vara där.


Jag är en social person, kan ägna timmar åt att prata om ingenting, ditt och datt, och det djupa, det som berör på djupet, analysera, reflektera, bolla tankar och känslor, vända ut och in på mig själv och alla världens samtalsämnen. Jag älskar det.

Men med en person i taget. Två blir tre för mycket.

Min matematik.


Jag gillar också att gå på event, är aktiv i en förening och är med i styrelsen, jag gillar det. Jag trivs med att vara i samanhanget.

Men jag vill inte gå med "kompisgänget". Jag har inget kompisgäng, har aldrig sökt något, passar inte in. Ett gäng blir för stort, för många. En person räcker, då blir ingen utanför, båda blir alla sedda och jag slipper känna mig splittrad... och ensam. För just i det kommer den där känslan av ensamhet, den som fyller mig och visar mig vad jag egentligen vill. Jag vill ha det litet, jag vill ha det enkelt, jag vill ha det minimalt, då kan jag greppa det och känna att jag lever.


När jag är där ute i skogen, i naturen, i friheten, ensam, känner jag mig fylld, fylld av tacksamhet och jag känner ett lugn. Det känns kravlöst. Jag får vara jag. Jag får tänka mina tankar, känna mina känslor, höra mina egna ord och känna glädje över att jag är jag. Där passar jag in.

Och jag känner ingen ensamhet.


Ensamhet är så negativt ord. Det speglar något hemskt, något tragiskt, något tråkigt, något ledsamt.

Det borde inte vara så.

Ensamhet är bra, ensamhet är skönt, ensamhet är lugn...


 

Av incordemeo - 8 november 2018 16:14

Det är svårt det där med kraven vi sätter på oss själva.
Vi ser oss utifrån men inte i ett helikopterperspektiv som vi borde.
Vi ser oss som i en förvrängd spegelbild i Lustiga Huset på Gröna Lund, en bild som är allt annat än lustig.
Och inte lyssnar vi inifrån för att höra våra riktiga jag, vi tror oss höra annat från annat håll som vi sedan tar som våran sanning...

Inte konstigt att vi mår dåligt.

Av incordemeo - 8 oktober 2018 10:50

För en tid sedan gjorde jag och min 10-åriga dotter en dagsvandring i skogarna runt vårt hem.

Det var en sån där perfekt dag. Vädret var lagom, solen sken och lite av sommarens värme hängde ännu kvar, men inte så att det blev varmt och svettigt. Vi stekte pannkakor i skogen på stormkök, gjorde efterrätt med äpple, socker och kanel.

Dottern var glad och kvittrande hela tiden.

Vi hade dom där samtalen, samtalen som dröjer sig kvar i en.

Vi talade om döden, skolan, friluftsliv, kompisar och att världen kan kännas helt upp-och-nedvänd ibland. 

En dag jag värdesätter högt. Jag blir glad av att se bilderna från dagen och jag känner glädjen i bröstet när jag ser bilderna.


Det är fantastiskt att ha ett gemensamt intresse med sitt barn. Mitt och 10-åringens är friluftsliv. Jag värdesätter det högt.


Samtidigt skaver det och gör så ont i mig att jag aldrig riktigt skapade detta med mina två äldre barn. 

Jag vet att det beror på att vi hade ett helt annat liv då. Att jag inte hade förmågan men gjorde det jag kunde utifrån det jag hade, men det räcker inte.

Jag är så arg på mig själv, jag skäms så över hur det blivit. Jag ångrar så många dagar i mitt liv, jag ångrar så många beslut i mitt liv.

Idag försöker jag att göra om och göra rätt. Jag närmar mig sakta men säkert den relation jag vill ha med mina två äldsta.

En dag kanske jag släpper ilskan mot mig själv, en dag kanske jag släpper skammen. Skammen över att ha valt missbrukande och våldsamma fäder till mina barn. Hur kunde jag!? Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vara så tanklös, så naiv? Så barnslig? 


Jag skäms över den person jag varit. Men jag är väldigt stolt över den person jag blivit genom att jobba med mig själv och tillåtit mig själv att utvecklas...

Idag är jag den person jag vill vara, jag trivs med mig själv.


Men jag har svårt att förlåta mitt tidigare jag.


Ta vara på tiden ni har med era barn. Krama dom ofta. Le mot dom när de talar till er. Lägg en hand på deras axel när ni står i kö, håll deras hand när ni går brevid varandra, gå in och ge dom en klapp på kinden när de ska sova eller har somnat...

Gör de små sakerna, det är det lilla som gör den stora skillnaden.

Tro mig, jag vet...

 


Av incordemeo - 4 oktober 2018 14:15

Att söka nytt jobb är spännande. Och om man har den fördelen som jag har, att jag redan sitter tryggt på ett jobb så blir det direkt roligt.

Det är inget jag gör för att jag måste, utan jag gör det för att jag kan, jag gör det för att det är spännande, jag gör det för att utvecklas.

Och det finns säkert en hel massa annat som gör att jag gör detta med glädje.

Men det är inte bara glädje. Självkänsla och självförtroende åker berg-och- dalbana. Tänk om dom inte ringer, tänk om dom inte tycker att jag duger, tänk om mina referenspersoner inte ger dom där bra referenserna jag så gärna vill ha. Kan jag lita på mina kunskaper? Kan jag lita på mina referenspersoner? Kan jag lita på att jag klarar jobbet om jag får det?

Och i nästa stund kan jag känna: Det är klart jag får jobbet, jag är ju bäst och klok är jag me!

Här behövs det inget nöjesfält med dyrt inträde och dyra avgifter för att åka berg-och-dalbana eller loopen, det fixar jag helt gratis framför datorn bara genom att söka jobb. Det är svindlande och ger magpirr utan att riskera att ramla ur någon vagn med tvivelaktig fastsättning som känns glappande.

Jag älskar förändring, förändring gör mig på hugget och glad. Visst kan det även vara skrämmande och lite sorgligt, det hör till. Vi människor är ju vanedjur så om vi går mot och igenom en förändring utan att det känns i magtrakten och pulsen går upp en aning, då har man nog ett problem, då är det något som inte stämmer. Då är man nog avtrubbad på något sätt.

Jag tänker att det är bra att bli lite nervös/stressad av en förändring, det skärper våra sinnen. Och en skärpning av våra sinnen det behövs när det är en förändring, för vi vet ju inte vad som händer, vad som finns bakom nästa hörn. Då måste man vara skärpt så att man inte missar något viktigt, något bra kan gå en förbi…

Presentation


I mitt sinne finns det en sol som går ned i bland, upp i bland, lyser starkt i bland, för att lysa litet svagare i bland för att sedan gå i moln ibland.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ In Corde Meo med Blogkeen
Följ In Corde Meo med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se